Ett sms damp ner i min inkorg på mobilen för ett tag sedan, där det sades att nedanstående stycke tros ligga i linje med min utsökta smak.
Samtidigt som jag läste dessa rader kom jag på mig själv med denna saknad, skrivande som en meditation och som symbol för det källflöde som varje törstande individ är i behov av.
I dessa texter av Epiktetos är skrivandet regelmässigt kopplat till "mediterandet" till denna övning av tanken på sig själv som reaktiverar det den vet, gör en princip, en regel eller ett exemple närvarande för sig själv och reflekterar över dem, upptar dem och på så sätt förbereder sig att möta verkligheten. Men vi kan också se att skrivandet förknippas med övandet av tanken på två olika sätt. Det ena sättet tar formen av en "lineär" serie. Den går från meditation till skrivaktivetoch från skrivaktivitet till gymnazein, alltså till övning i en verklig situation och till prövning: först tankearbete, sedan arbete genom skrivande, sedan arbete i verkligheten. Det andra sättet är cirkuläret: mediterandet föregår anteckningarna, vilka möjliggör en omläsning, som i sin tur sätter igång mediterandet på nytt. Men vilken övningscykel skrivandet än ingår i är det en viktig etapp i den process som all askesis syftar till: nämligen bearbeta mottagna och som sanna erkända diskurser och göra dem till förnuftiga principer för handling. Som element i jagträningen har skrivandet en ethopoietisk funktion. för att nu använda ett uttryck hos Plutarchos: det är en aktiv faktor när sanningen ska omvandlas till ethos.
/Foucault
