Fjärrkontakt

Det är en häftigt men ogripbar upplevelse.

Ibland ter det sig att en speciell tanke med en stilla undran etsar sig fast i hjärnan, och med tiden utvecklar sig till en känsla som genomsyrar hela sitt Jag. Tankarna upptar en allt större plats och frågorna fortsätter att cirkulera i huvudet under vilka sysslor man än tar för sig. Ambivalensen blir ett faktum och dimman lägger sig allt tyngre.

Men så händer det. Som en blixt från en klar himmel uppenbarar sig något där ute som kan liknas vid ett svar. En ridå rullas upp och framför mig uppspelas den tolkning (må vara positiv eller negativ) jag omedvetet sökt efter. En surrealistisk känsla omfamnar mig när detta tecken visar sig och tanken med den stilla undran, som så länge klamrat sig fast, äntligen kan börja skingras.

Sverige minst korrupt

Enligt TI (Trancparency International) har man i den senaste undersökningen slagit fast att Sverige återfinns i skaran av minst korrupta länder, i sällskap av Danmark och Nya Zeeland. Till de mest korrupta hör Irak, Burma och Somalia.
Jee, what a surprise...

ObamaObamaObamaObamaObama

Är det bara jag som är trött på det enorma mediehausse kring Obama? AntiMcCain-kampanjen är barnsligt transparent i de svenska medierna.

Generalisering

Det har vid upprepande tillfällen uppvisats att ett så kallat motargument i form av ”man kan inte generalisera” eller ”du kan inte dra alla över en kam” slängts fram i viktiga diskussioner på ett remarkabelt felaktigt sätt. Vad som föranleder dessa simpla och oeftertänksamma uttryck kan bara bottna i följande igengrodda träsk; okunskap kring detta verktyg, indoktrinering i svensk skolgång utan ett fönster mot världen, samt (och följaktligen) att man tror sig agera i humanismens namn.

De som därför kläcker ur sig ”man kan inte generalisera” i tid och otid kan hänföras tillbaka till den olärda skolan (japp, denna oxymoron existerar) med sina tydliga pseudohumanistiska syndrom. Därför vill jag här och nu slå hål på myten om att man inte kan generalisera. Generalisering är inte bara ett måste utan sker i det dagliga samtalet flertalet gånger. Utan generaliseringar kan det överhuvudtaget inte föras några samtal människor emellan. Givetvis kan det göras felaktiga generaliseringar liksom korrekta generaliseringar. Ibland bygger en generalisering på den subjektiva åsikten, ibland är den beskriven ur en närmast objektiv synvinkel. Hur som haver görs generaliseringar.

Det här retoriska verktyget måste tillgås när en beskrivning av olika strukturer görs, detta för att åskådliggöra den tänkta bilden. Det här kan innebära att vissa enskilda individer inte känner igen sig själva, men generaliseringen per se (i sig) är lika nödvändig för att nå de förändringar som människan vill nå. Det är alltså den generella situationen som beskrivs och åsyftas, inte de enstaka undantagen, dessa är helt irrelevanta i sammanhanget.

När, för att exemplifiera med det tydligaste exemplet av dem alla, en kurd därför säger att turkar är fascister så är det den struktur som präglar samhället (det välkända faktum att Turkiet förtrycker kurder på en rad olika sätt) som åsyftas. Om det sedan finns tre turkar som tar avstånd från det fascistiska förtrycket är det föga intressant i sammanhanget. Så, i bondeförståndets namn, kort och koncist: Ge fan i att bruka ”man kan inte generalisera”-pseudohumanistiska uttryck, läs på och gör rätt om du så måste begagna detta utnötta sterila och helt meningslösa uttryck. Retorik haya?

Kontrasternas Sverige

Det blåser kalla vindar i Sverige. Samtidigt som det ologiska, ogrundande och ogenomtänkta beslutet har fattats gällande FRA skänks massor av viktig tid och medieutrymme åt ett så odemokratiskt (O-ismen frodas och trivs bra i det svenska klimatet som synes) parti som SD. Jargongerna meddelar att det knappast är innehållet i deras politik;

*Stopp för mångkulturella lovdagar i skolan.
*Avveckla stödet till föreningar vars verksamhet helt eller delvis syftar till att bevara eller stödja invandrares ursprungliga kultur och identitet.
*Kommunen skall som en naturlig del i arbetet mot rasism även belysa och motverka svenskfientliga attityder.

som först fram i ljuset.

Istället talar man om dem som partiet som inte får medieutrymme och partiet som ingen vill ta en debatt med, helt omedvetna den empati och den sympati de skapar hos den ignoranta och obevandrade massan. Det är nästan så att man vill placera svenska journalister i samma fack som SD.

FRA- En boost för självförtroendet?

Det råder mindervärdeskomplex i Schweden. Världen springer om lilla Sverige och i ren bakvänd inbillning tror man att lagar av det här slaget ska sätta landet på kartan. Fantasi och kreativitet för all del, men har vi inte sett en amerikansk film för mycket nu? Pinsamhet är den första känslan som infinner sig vid tanken på FRA-lagen.

Det finns i ärlighetens namn ingen egentlig anledning att spilla svettdroppar över beslutet- en vanlig jantenisse har väl föga skäl till oro, men stunden då missförstånd och villfarelser får liv i samband med detta tjuvlyssnande kan säkerligen synas inom horisonten.
Ett smartare drag hade varit om man istället satsar på de reella samhällsproblem som Sverige de facto brottas med dagligen, vad sägs om att försöka minska antalet hustrumisshandel? Too booring? Eller kanske för lite av invandrarproblemsfenomenet...

Skrivandet- ett mediterande

Sedan länge har det fattats mig något, som om jag behöver tankas för att överhuvudtaget ha energi att kanalisera genom livet.

Ett sms damp ner i min inkorg på mobilen för ett tag sedan, där det sades att nedanstående stycke tros ligga i linje med min utsökta smak.

Samtidigt som jag läste dessa rader kom jag på mig själv med denna saknad, skrivande som en meditation och som symbol för det källflöde som varje törstande individ är i behov av.

I dessa texter av Epiktetos är skrivandet regelmässigt kopplat till "mediterandet" till denna övning av tanken på sig själv som reaktiverar det den vet, gör en princip, en regel eller ett exemple närvarande för sig själv och reflekterar över dem, upptar dem och på så sätt förbereder sig att möta verkligheten. Men vi kan också se att skrivandet förknippas med övandet av tanken på två olika sätt. Det ena sättet tar formen av en "lineär" serie. Den går från meditation till skrivaktivetoch från skrivaktivitet till gymnazein, alltså till övning i en verklig situation och till prövning: först tankearbete, sedan arbete genom skrivande, sedan arbete i verkligheten. Det andra sättet är cirkuläret: mediterandet föregår anteckningarna, vilka möjliggör en omläsning, som i sin tur sätter igång mediterandet på nytt. Men vilken övningscykel skrivandet än ingår i är det en viktig etapp i den process som all askesis syftar till: nämligen bearbeta mottagna och som sanna erkända diskurser och göra dem till förnuftiga principer för handling. Som element i jagträningen har skrivandet en ethopoietisk funktion. för att nu använda ett uttryck hos Plutarchos: det är en aktiv faktor när sanningen ska omvandlas till ethos.

/Foucault